I nian hade Hampus Johansson en klar bild av sin framtid. Han skulle bli en kostymklädd advokat. Men i slutet av samhällsvetenskapsprogrammet insåg han att det inte fungerade. Han hade inte blivit det minsta intresserad av ämnena hittills. Så ett halvår innan studenten hoppade han av skolan.
Hampus Johansson säger att han egentligen borde ha dragit i handbromsen redan det första året. Det insåg han långt senare. ”Jag hade ångest och visste inte vad jag skulle göra. Om jag hade fortsatt på samhällsprogrammet skulle jag säkert tagit studenten där hälften av betygen var E. Då hade det inte funnits något annat jobb för mig än att flippa burgare på McDonald’s.”
När han valde till gymnasiet hade han ingen aning om hur många industrier vi har i Sverige, eller hur enkelt det är att få ett jobb där.
”Det var mammas vänner som pratade en massa om hur bra det var i industrin och om alla tiotusentals industriarbetare som skulle behövas de kommande åren. Visst hade jag sett folk ligga och svetsa spårvagnsspår, men aldrig trott att det var något för mig.”
Hampus beskriver sig som en stadsunge som aldrig hade snickrat, ägt en moped eller mekat med något. Men det enda som behövdes för att han skulle ändra uppfattning om sig själv var en prova-på-dag. Sedan var det bestämt. Hampus började om gymnasiet och det finns få val han är så nöjd med som det.
”Det krävs mod och ork för att börja om gymnasiet. De första åren fick jag se en massa Facebook-uppdateringar från mina gamla klasskompisar som nu jobbade eller gick på universitet. Det var inte speciellt kul. Samtidigt hade jag en ny klass med de härligaste människor jag stött på. Det var underbart att vara lite äldre och vara den som de andra såg upp till.”
Jobb innan skolan var slut
Tio dagar innan han tog studenten på industriprogrammet blev han tillsvidareanställd på JohSjö-gruppen. Då hade han varit där under alla praktikperioder och även hunnit jobba de sista månaderna istället för att vara i skolan.
”Jag blev uppringd och fick frågan om jag ville bli slipare. Jag fattade inte hur det skulle gå till eftersom jag var svetsare och aldrig hade slipat något i hela mitt liv. De sa bara att det kommer att lösa sig. Och det gjorde det. Men det är ett enormt tungt jobb. Jag är lång, välbyggd och tränar sex dagar i veckan. Ändå blir jag helt slut i armarna.”
Han säger att han har en speciell position på företaget eftersom han är en av få anställda som slipar. ”Så när en kund kollar på produkten märker de inte av svetsarnas jobb. Det de ser är ytfinishen eftersom jag har varit där och gjort allt snyggt.”